Min förmiddag förut:

Gå upp vid 11-tiden, få en puss av den nästan morgon pigga belgaren.
Varsamt väcka min Bearded collie som sover jämte i sängen.
Brygga Kaffe
Väcka min bearded collie som råkat somna på annat ställe.
Förtära kaffe kombinerat med morgon promenad i skogen.
Äta frukost, dricka kaffe.
Plugga, dricka kaffe.
Väcka bearded collie som inte märkt att jag håller på att åka hemifrån.
Ut och träna hund, luncha ute och dricka kaffe.
Därefter kommer folk hem från jobbet och resten av dagen är förstörd.

Min förmiddag numera:

Kasta mig upp ur sängen för att hinna vakna innan Jato gör det kl: 05.30
Se till att ha kläder på mig och kaffet i handen då valpen vaknar kl: 06.00
Lirka ut Beardisens öra ur valpens mun, rädda valpen från belgaren.
Gå ut med Jato. Lirka ut snigeln ur munnen
Öva inkallning.Lirka ut byxbenet ur munnen
Kaffet närmar sig munnen, NEJ! Inte ut på vägen...
Springa ikapp Jato ut på vägen,
Stoppa morgontrafikanterna iklädd rosa pyjamas och gummistövlar,
Be om ursäkt
Lirka ut snigeln ur hans mun,
Öva inkallnig, få snigeln på pyjamas byxan.
Ge Jato mat
Hälla ut det kalla kaffet, Brygga nytt kaffe.
Rädda beardisen från Jato, rädda Jato från belgaren.
Gå ut = läs kursiv stil ovan en gång till...

Komma in byta kläder hälla ut kaffet, be om ursäkt så mkt till tikarna som nu i protest krupit in under soffan och vägrar komma ut.

Därefter kommer folk hem från jobbet och ser när Jato somnar sött och sover 4 h i sträck. "Vilken trevlig valp du har fått, lätt att ha och göra med..."


Men det är defenetivt värt det.

Allt för mig.

Idag har Linnea Sims blivit vuxen, slutat röka (nästan), skaffat ett bensinkort på statoil, anmält mig hos Arbetsförmedlingen , gått ur Sveriges hundungdom, drukit svart kaffe (ofrivilligt), varit på anställnings interljuv, fått ett jobb, sökt en yrkesutbildning, tankat min egna bil och som grädde på moset suttit vid teven och tittat på en DOKUMENTÄR.

Snacka om heldag! Som den hårt arbetande kvinna jag nu mera är toppade jag dagens prestation med lite vanlig hedelig hundträning.

Ut i skogen och gick inte mindre än 7 st spår. Malin körde sin hundar först, och när det blev dags för miztys spår som gick tvärs över ett berg, började det regna och skymningen gjorde sig påmind. Hon tog spåret kanon, då vi nådde toppen på det tämligen branta berget som nu var halt och blött, hördes ett jäkla smatter.
Nedanför oss har ett krig brutit ut, kamoferade grabbar i 40 års åldern sprang runt med paintball gevär nedanför berget och utövade inte allt för smidiga kullebyttor i leran. Jag tänder till på en tiondels seckund, vrålandes kastar jag mig ner för branten knallröd av ilska. Hur vågar dessa fulkomligt idiotiska människorna förstöra mitt spår? Det skall mkt till för att jag skall bli så förbannad... En hel del svärord och förbannelser uttalades från min sida. När jag möte dom på parkeringen senare var det bara att be om ursäkt. Fy vad jag skämdes!

Men mizty, som gapandes hade stått kvar på toppen av berget då hennes matte gått till attack, gick som en klocka resterande del av spåret. tråtts att en mindre armé medelålders pojk-karlar hade dragit fram där...

Efter åtta dygn i Skövde på utbildning känner man sig ganska mörbultad ännu, skoskav, myggbett över hela kroppen och blåmärken där man minst anat det. Ser ut som en dalmatiner på ben och armar. Hunden har naturligtvis hunnit repat sig och pockar på uppmärksamhet jämt och ständigt.

Kan inte låta bli att smila lite åt mig själv när jag tänker på hur hela den här räddnings grejen började...

Jag köpte ursprungligen Mizty till Lydnad, den enda riktiga sporten! Redan från starten hade vi lydnands championat i sikte, det tränades både det ena och andra men endast på appel planen satsades det för fulla muggar.

Smått okoncentrerat lullade jag in i klubbhuset i kallebäck för att fika och spendera tid på att tänka ut en strategi för att få snabbare lägganden, Vips befinner jag mig på ett informationsmöte för räddningshundsverksamheten. Jag minns tydligt hur jag satt där och föreställde mig vilken enormt taskig barndom dessa tre representanter måste ha haft. Med glädje och energi förklarade dom hur kul det var att ligga ihop pressad i en rasmassa större delen av helgen. Och hur roligt det var att få åka utomlands till katastrof områden utan att kunna försäkra sig om varken sin egen eller hundens säkerhet att få komma hem. Som 18 åring känndes detta inte alls speciellt lockande...

Nu 1,5 år senare kan jag utan att ljuga säga att det var värt varenda nycktra helgdag!
Jag och min hund har aldrig varit tajtare, jag vet exakt hur mycket vi har att ge, jag kan se direkt om det är något som inte stämmer och jag vet att jag alltid kan lita på henne.
Lydnaden är nu Obefintlig och jag tränar hårt för att få nästan raka skick i bruks söket så kanske vi utan att behöva skämmas kunna tävla någon dag...om vi har tur.

Men hunden är lycklig! Och jag kan orientera!


Min lilla valp har som sagt gjort sig hemma stadd och är inte rädd för något. Han fick en reva av en katt igår kväll när han var allt för påstridig och tuffar till sig då han går ut med dom stora hundarna i häst hagen. Idag har han även träffat Björn (som växt till sig ytligare) newfoulands hanne ca 10 månader, lite läbbig när han skall leka då han är ganska stor och ine riktigt har kontroll över benen.

Allt för nu / Linnea